Stanna tiden, tack
I söndags satt jag, inklämd i ett trångt baksäte i en bil körandes längs de slingriga, krokiga vägarna som leder från Coromandel till Auckland. Jag hade fått mittenplatsen och kunde inte luta mitt huvud mot något för att sova, så istället tittade jag ut genom fönstret och förundrades över hur grönt Nya Zealand är. Det kanske låter som en liten småsak, men det var då när allt det där gröna fyllde mitt synfält som jag insåg hur lite tid jag har kvar här. Och istället för förväntan inför vad som kommer näst eller hemlängtan, så fylldes jag av vemod. Jag vill ha hundra helger till precis som denna, men plötsligt är det bara två lediga i min kalender innan Australien och därefter Sverige står på schemat.
Det är lätt att hitta saker att klaga på - jobbet är för enformigt, barn är för högljudda, det tvättas för mycket kläder och töms för mycket diskmaskiner - men just där och då såg jag bara allt det andra man får här. Mina underbara vänner. Fantastiska kiwis som erbjuder oss att bo i deras hus, som skjutsar oss till och från Coromandel och som när man erbjuder bensinpengar svarar att Vi skulle ju ha åkt ändå och använt bensinen - vi är bara glada att ni kunde följa med. Auckland, med alla segelbåtarna i hamnen, Sky Tower som tornar upp nere i city och lyser i olika färger när jag tittar ut genom fönstret på kvällarna, det turkosa vattnet som aldrig slutar förundra mig, bergen, det vidsträckta, orörda landskapet och det där intensivt gröna.
Jag tror att jag insåg där i det trånga baksätet att jag verkligen lever ett helt annat liv här. Allt är ju annorlunda - en annan plats, ett annat språk, andra människor och ett annat sätt. Och hur mycket jag än har längtat och fortfarande längtar hem till mitt första liv, det riktiga livet, så kan jag inte förstå att kiwilivet snart är slut, och att jag aldrig kommer att få det tillbaka. Att om några månader kommer jag titta tillbaka och det kommer att verka som en dröm, för ingen därhemma har ju varit här och varit med om allt som har hänt här. Det är ju bara jag som egentligen vet, hur mycket jag än berättar för alla andra.
Hemma kommer jag inte gå barfota längs gatorna, hälsa på främlingar eller ha långa konversationer med folk jag möter på tågstationen. Så nu, medan jag fortfarande är här, medan jag fortfarande har allt det där runt omkring mig, kan vi inte bara stoppa tiden ett tag? Jag är säker på att jag kommer resa tillbaka hit en dag, men två-tre veckors semester kommer aldrig att ge mig den här känslan igen.