Det sorgliga avskedet
Idag slogs mina trötta ögon upp för att titta ut över Sydney lite tidigare än resten av familjens - de är trötta, ögonen alltså (fast tydligen familjen också), efter tårarna när jag lade barnen för sista gången i fredags kväll, några få timmars sömn, och så ett tårfyllt avsked på flygplatsen tidigt morgonen därpå.
Jag trodde inte att jag skulle bli så ledsen, eller att det skulle vara så jobbigt som det faktiskt var. Jag och Prue, min värdmamma, hade pratat om det innan, och hon sa att hon själv förmodligen inte skulle visa sig så upprörd utåt, för hon är så van vid det nu (jag är ju au pair nummer fyra i familjen Fisher). Jag sa att jag troligen inte heller skulle gråta, men vi försäkrade båda varandra att vi såklart skulle vara ledsna inombords...
Men så när vi stod där, och Prue började med att krama min familj hejdå och sparade mig till sist... Och när våra blickar möttes och tårarna redan rann nerför hennes kinder... Och kanske ännu värre - när min värdpappa grep tag om mina axlar och tittade på mig innan han kramade mig, och hans ögon var alldeles blanka de också. Han som jag aldrig skulle kunnat tänka mig skulle gråta...
Så det var med rödgråtna ögon och ett oändligt snyftande som jag satte mig på planet, som jag läste Prues sms om att Georgia inte hade slutat gråta än, som jag klev av på australiensk mark. Jag är säker på att jag kommer att träffa dem allihop igen, att jag kommer att återvända till Nya Zealanad någon dag... Men jag vet inte. Just nu känns det bara som om det kommer att eka så tyst varje gång jag tar på mig jackan för att gå ut genom dörren, och inte höra Jontys: "Wait! Where you go, Cece?" eller att dagligen, så fort jag sätter mig ner, inte längre bombarderas av tjejernas: "Can we play Marco Polo on the tramp? Can you do colouring in with us? Can you come for a swim with us?"
Nu när det är över glömmer man liksom diskhögar, smutskläder att tvätta, hur griniga och skrikiga och jättejobbiga barnen kan vara, och istället fylldes jag bara av sådan KÄRLEK till hela familjen. Jag kommer att sakna dem så mycket...
... Men nu (när resten av familjen Oscarsson vaknar) väntar det korta äventyret i Australien innan den långa resan hem börjar. Igår visade Sydney upp sig såhär:
Och ja, jag längtar efter att se det igen idag.