Sydön, del 5
Vi lämnade Mount Cook på söndagkvällen med siktet mot Queenstown. Här nedanför har vi stannat i Whanaka och posar bredvid vår bil innan lunchpausen.
Sådana här vyer är överallt längs vägen mellan Wanaka och Queenstown. Amazing.
Ännu ett stopp på vägen blev mysiga Arrowtown, där vi tog en promenad längs ån...
Och Karin och jag, som (väldigt seriöst) hade startat ett band med vår kompis Zach som vi träffade i Kaikoura, tyckte det här var en perfekt plats att ta albumcovers på, så vi skulle ha redo att visa när vi mötte upp honom i Queenstown igen...
Sedan kom vi alltså fram till slutmålet, Queesntown! Så vackert, verkligen min favoritstad i Nya Zealand och med bästa utelivet, vilket vi fick känna på fem kvällar i rad innan vi flög tillbaka till Auckland.
Och på torsdagen, dagen innan jag skulle hem, var det dags för det häftigaste jag har gjort i mitt liv - bungyjump! Det uppfanns ju i Nya Zealand så det var en grej jag hade velat göra här ända sedan jag kom hit. Just den här, the Nevis Bungy, är 134 m hög och därmed den högsta i den här delen av världen och runt 10:e högsta (eller något sådant) i hela världen. Jag vet inte om ni ser hur rädd jag är på den här bilden... Bakom mig ser ni också den lilla plattformen som man sedan måste gå ut på - instruktören håller i en, men oj vad jag skakade. Tur att de är proffs på att avdramatisera hela grejen. "I'm scared", sa jag, och de skrattade och sa: "No, you're not. Come on Sweden! 3, 2, 1..."
Och så bara hoppade jag. Jag hade bestämt mig redan från början att inte tveka när de räknade ner, för då skulle jag aldrig våga.
Och vilken känsla! Jag ska inte ens försöka ge mig på att beskriva den, men det var 8,5 sekunders fritt fall, och det var nog de sjukaste, mest surrealistiska sekunderna i mitt liv. Flummigt kanske, men det var som att man verkligen kunde flyga...
Så ja, när jag kom upp ville jag göra det igen. Och sorry, mamma, men om jag får chansen någon mer gång så kommer jag nog göra det...
