Waitakere & Piha Beach
Allt som oftast stannar jag upp nuförtiden och gapar av förvåning när jag inser hur snabbt tiden går. Är det verkligen den första april imorgon? Är det verkligen en och en halv vecka sedan jag skrev något här senast? Ja, nu när folk frågar mig hur länge jag har varit här så får jag svara tre månader. Ett fjärdedels år. Och det sjuka är att när april är över (vilket jag antar kommer att vara innan jag hunnit blinka nästa gång) så har jag varit här en tredjedel av tiden.
Vi försöker utnyttja vår tid så gott vi kan i alla fall. De sa att mars skulle vara början på hösten men i lördags låg jag och min vän Karin på stranden i timmar, solade och badade och åt glass. Det skulle jag knappast kalla för höst. Det är snart april men ännu är det sommarvärme - förutom kanske på mornarna, men jag kan stå ut med att det är lite kallare bara då.
Igår bestämde vi oss för att åka till ett naturreservat i Waitakere ungefär 45 minuter utanför Auckland. Enligt broschyren vi hade läst skulle det vara precis som i Jurrassic Park, fast utan dinosaurierna, vilket var en ganska bra beskrivning.
Men huvudattraktionen i Waitakere är nog inte djungeln utan Piha Beach, en jättestor surfstrand med svart sand (som blev brännhet när solen var framme!) Såhär såg det ut när vi kom dit - alldeles dimmigt vid foten av klipporna och otroligt häftigt.
Och här har vi mina följeslagare, Karin och Emma.
Man kunde även gå upp på en utav klipporna och se lite utsikt. Det kan man göra i princip överallt i Nya Zealand och i princip överallt blir man också alldeles tagen av vyerna där uppifrån.
Sedan bestämde vi oss för att stanna vid ett vattenfall innan vi lämnade reservatet. (Det har blivit mycket vattenfall under tiden här...) Och det var fint. Och ungefär dubbelt så högt som bilden visar.
Men som med alla vackra naturfenomen här så är det en lång promenad från vägen. Här fick vi gå i ca 45 minuter neråt. Och vägen tillbaka såg ut såhär:
Men det får man ta om man vill se allt det fina! Det är samma sak med vägarna - det är nära till allt men så himla dåliga och slingriga vägar så man får alltid tänka att samma avstånd hemma i Sverige tar ca hälften av tiden som här. Det är charmigt ibland och irriterande ganska ofta - men oj vad man kommer att uppskatta alla raka, välbyggda vägar när man kommer hem igen!