Nuläget
Jag fick en läkartid i september och började tro att jag aldrig skulle komma iväg. Istället för den där pirrande känslan i magen när någon nämnde Nya Zeeland så kände jag mer att "Jaja, men det är ju lååångt fram som det kommer att hända."
Allt var liksom färdigt, alla papper och brev och referenser, och det som stod i vägen för det där pirrandet var bara läkartiden, som kändes så. långt. borta.
Men så idag. Ett samtal. "Vi har fått ett återbud här i eftermiddag om du vill komma in." Vilket betyder att jag nu sitter här, i mitt alldeles nystädade rum, med alla de sista papprena redo i ett kuvert, adresserat och med två frimärken uppe i hörnet. Imorgon skickar jag det. Och det är klart att handläggning och bearbetning och sådana grejer kommer att ta ett par veckor, kanske lite mer än så. Men sen kan det ju hända NÄR SOM HELST att jag får kontakt med en familj, packar väskorna och ger mig av.
Om det pirrade i magen idag när jag tänkte på det? Ja!
Så nu bockar vi av allt på listan, imorgon postar jag kuvertet och sedan är det bara att vänta på att få klartecken från organisationen. Sedan dröjer det förhoppningsvis inte alltför många veckor innan jag börjar fundera på packningslistor, avsked och flygbiljetter istället för läkartider.
Jag vet att det fortfarande kan dröja innan jag får åka iväg, men allt känns plötsligt så mycket mer verkligt. Nästa vecka landar kuvertet hos STS, och sen...
...ja, vad som händer sen får man väl se helt enkelt. Men såhär glad blir jag av att tänka på det i alla fall:
(Ja, detta var det mest naturliga leende jag lyckades med när kameran kom fram.)