Samoa - Lalomanu village
Förhoppningarna om en sista solig dag på Samoa grusades sönder när vi vaknade till ljudet av regn mot vattnet nedanför vår fale. Men de där planerna om att ligga nere vid havskanten en sista dag och njuta av den varma solen och det kristallklara vattnet byttes ut mot något som faktiskt också visade sig vara ganska bra; så pass bra att vi, när vi stod i kön på flygplatsen samma kväll, vände oss mot varandra och sa: "Det var rätt gött att det regnade idag ändå, eller hur?"
Under veckan på vårt underbara hotell hade vi nämligen blivit kompisar med ägarnas systerdotter, en jättegullig tjej som visserligen inte var särskilt bra på engelska, men som sa att jag var hennes "best friend" och sedan dess har lagt till mig på facebook där hon skriver knackiga meddelanden om hur mycket hon saknar oss. Hon var ledsen över att det var vår sista dag och ville därför visa oss runt i hennes by, som låg bara en kort promenad från stranden där vi bodde.
Skolan, bakom taggtråd.
Med vår kompis!
Om jag skulle uppskatta åldern på de här barnen skulle jag säga ett och ett halvt och kanske fyra. Och ja, de gick ensamma längs vägen där bilarna körde...
Stranden på håll.
Det var jätteintressant att få se det "riktiga" Samoa, som är fattigt och smutsigt men fullt av glada leenden. Man fick mycket blandade känslor, för det var just det orörda och oupptäckta som gjorde att man älskade platsen, att det var så stilla och tyst om nätterna och att det inte förstörts av turister, lyxiga resorts och plastiga attraktioner. Men samtidigt är det kanske det som behövs för att människorna ska få det lite bättre ställt.