Samoa - Lalomanu
Vi anlände till Samoa sent på lördagskvällen - det var kolsvart ute och vi såg bara glimtar av vår omgivning under taxiresan till huvudstaden Apia, där vi skulle sova första natten. Luften var varm, riktigt varm, och gatorna smala. Här och där lyste det i fönster hos människor som fortfarande var vakna.
Att vakna upp dagen efter och vara på en ny plats som man egentligen inte sett var fantastiskt. Vi klev upp och gav oss genast ut på gatorna, som var tysta och tomma för det var söndag och kyrkodag. Vi frågade om ett café för att äta frukost, fick höra att precis allt var stängt men behövde bara gå ett par hundra meter för att hitta ett och där kunna avnjuta pannkakor med tropisk frukt. Helt okej början på vår vecka med andra ord.
På vägen tillbaka till hotellet för att hämta väskor och försöka ordna transfer till Lalomanu, där vi skulle bo resten av veckan, stannade en taxichaufför som råkade jobba för vårt hotell och erbjöd oss skjuts för ett bättre pris. Så vi hoppade in i bilen, hämtade upp våra väskor och körde den dryga timmen ner till öns sydöstra kust.
Och vi hamnade i paradiset. På riktigt. Man fick liksom nypa sig i armen när man klev ur bilen och möttes av sådant otroligt turkost, klart vatten, lysande vit sand och solsken. Och leende människor! (Hur kan man göra annat än le på ett sådant ställe?)
Där, på Taufua Beach Fales, spenderade Karin och jag alltså en helt fantastisk vecka. Vi både i en öppen beach fale, som en bungalow utan väggar, där man somnade invirad i myggnätet till ljudet av vågorna. Första natten hade jag svårt att sova och tittade bara upp på stjärnhimlen - där, närmre ekvatorn, verkar de så mycket lägre. Och fler. Och de lyser starkare när de inte måste tävla med gatulampor och stadsljus. Det var något av de vackraste syner jag någonsin somnat till.
Och för regniga nätter kunde man fälla ner presenningar som skydd. Alltså, jag vill liksom förklara hur underbart det var att bo så, med inget förutom en madrass på golvet, en kudde och ett lakan, med ljudet av vindarna och havet i öronen och den där sagolika stjärnhimlen ovanför. Jag vill att ni ska förstå känslan av att vakna upp, långsamt öppna ögonen och mötas av det där osannolikt blå vattnet som bara väntade på att man skulle kasta sig i. Jag sa det så fort jag kom dit och jag håller fast vid det: det här var den vackraste platsen jag varit på. Så orörd och genuin, de stora tursitmassorna reser hellre till Fiji och trafik och stadsliv var långt därifrån. Varken Karin eller jag ville åka hem när veckan var över, och en av killarna som jobbade på hotellet erbjöd sig att kasta våra pass i havet, så att vi skulle tvingas stanna för alltid. Det var lockande.
Varje morgon och kväll dukas det upp ett långbord med fantastisk mat - bröd, pannkakor, gröt och världens godaste bananer till frukost, kött, fisk, skaldjur och kyckling att välja på till middag, och så lär man känna alla de andra gästerna som kommer från världens alla håll och kanter. Hela vistelsen fylldes såväl med nya vänskaper, underbar, avslappnad stämning och så de där stjärnorna och den där fantastiska stranden. Jag vill verkligen att alla ska få åka hit. Även om det är toklångt bort. Även om den bästa tiden att åka dit är nu, mitt i svensk sommar. Det är så värt det. När vi, med ledsamma miner och efter säkert femtio hejdåkramar, lämnade det här stället en vecka senare, lovade vi att vi skulle komma tillbaka. En dag. Det måste jag.